19 Maj
Idag var hon beräknad, våran "Herrmanita", men hon lät mig inte vara ledig en endaste dag innan ankomst. I fredags den 13 maj kl 5 på morgonen så vaknar jag av att det gör ont i magen, men med tanke på att jag har haft starka förvärkar sen vecka 33 så bryr jag mig inte så mycket om det. Kiano väcker mig som vanligt vid 7 tiden och vi ska försöka ha våran gemensamma stund vid frukost bordet, mami äter MYCKET och var 10 minut har jag en värk, Kiano klappar mig på huvudet och berättar att det gör inget mamma, gråt inte- och ger mig en stor kram.
En timme innan jag ska vara på jobbet bestämmer jag mig för att stanna hemma och bara ta det lugnt, men jag tänkte att om vi lämnar Kiano lite senare på dagis så kan Marco köra mig in till stan så att jag kan köpa lite smink (måste ju se bra ut inför ankomsten). Även denna plan vart ändrad i sista sekund, jag berättar för Marco att vi bör nog ta oss direkt till sjukhuset istället, startklar står jag med värkar var 10 minut (såna som gör riktigt ont), jag frågar lite fint om vi inte kan åka nu? Svaret blir att han ska bara dricka upp sitt kaffe (sammtidigt som han tittar på tv)???
Vi tar oss äntligen ut mot bilen och jag får ännu en underbar värk - älskling kan du ta väskan? -svaret blir att jag ska vänta lite, då han måste fixa något först?
Jag tror inte att han riktigt förstått att det kan komma en liten bebis denna dag, och det hade nog inte jag heller räknat med att det skulle komma så fort.
Väl inne på sjukhuset lugnar allt ner sig och jag är säker på att dom kommer skicka hem mig igen, men dom väljer att behålla mig och dom erbjuder epidural??? - Va nu?
Marco smitter i väg för att äta något och barnmorskan säger att det är ingen fara gå du - själv tänkte jag försöka sova lite, sån tur hade jag inte, doktorn kommer in ganska snart och berättar att nu ska det bli bebis - VA NU!
Det vara bara att ringa efter Marco, som fick slänga smörgåsen i fickan för att komma springandes, 3 timmar från det vi kom in tills hon var ute, det var lite annorlunda med mina 12 timmar jag fick vänta med Kiano.
En timme innan jag ska vara på jobbet bestämmer jag mig för att stanna hemma och bara ta det lugnt, men jag tänkte att om vi lämnar Kiano lite senare på dagis så kan Marco köra mig in till stan så att jag kan köpa lite smink (måste ju se bra ut inför ankomsten). Även denna plan vart ändrad i sista sekund, jag berättar för Marco att vi bör nog ta oss direkt till sjukhuset istället, startklar står jag med värkar var 10 minut (såna som gör riktigt ont), jag frågar lite fint om vi inte kan åka nu? Svaret blir att han ska bara dricka upp sitt kaffe (sammtidigt som han tittar på tv)???
Vi tar oss äntligen ut mot bilen och jag får ännu en underbar värk - älskling kan du ta väskan? -svaret blir att jag ska vänta lite, då han måste fixa något först?
Jag tror inte att han riktigt förstått att det kan komma en liten bebis denna dag, och det hade nog inte jag heller räknat med att det skulle komma så fort.
Väl inne på sjukhuset lugnar allt ner sig och jag är säker på att dom kommer skicka hem mig igen, men dom väljer att behålla mig och dom erbjuder epidural??? - Va nu?
Marco smitter i väg för att äta något och barnmorskan säger att det är ingen fara gå du - själv tänkte jag försöka sova lite, sån tur hade jag inte, doktorn kommer in ganska snart och berättar att nu ska det bli bebis - VA NU!
Det vara bara att ringa efter Marco, som fick slänga smörgåsen i fickan för att komma springandes, 3 timmar från det vi kom in tills hon var ute, det var lite annorlunda med mina 12 timmar jag fick vänta med Kiano.
Kommentarer
Trackback
